Näst sista dagen...

Näst sista dagen åkte vi till South Kensington. South Kensington är en plats med enorma byggnader med diverse museum. Små vita vackra hus med mysiga caféer och restauranger. På flera av museumen är det gratis inträde men man förväntas ge en donation. Vi valde att gå på The Science museum. Ett museum med fyra våningar inriktad på teknik och rymd. Här fanns allt att titta på från en bajsblöja som användes i början på rymdfärder till en elektrisk brödkniv. 

Vi har dock nog varit på allt för många museum de senaste 10 åren. Vi har blivit kräsna. The Science museum var fint och informativt men inte så interaktivt vilket gör det lätt att passera alla vita informationstexter och föremålen i montrarna blir just bara dammiga föremål. Efter någon timmes kulturellt strövande lämnade vi byggnaden för lunch.

Under väntan på maten försökte vi sammanfatta London med tre ord. Tre positiva och tre negativa. Kö, fullsmockat och dyrt. Och de positiva orden blev: Omväxlande, utbud och artigt.

Elliott har inte haft många önskemål under denna resa men ett önskemål var att få gå på London Dungedon. Ett ställe som dels berättar om hur London var under 1600 talet samtidigt som det är lite av en spökrunda. Micke hade varit där när han var i London för några år sedan. Märtha har en viss tendens att få mardrömmar så de två åkte tillbaka till lägenheten medan jag o Elliott åkte in till Westminster för att bli skrämda. 

Vi hade köpt biljetter på internet för att garanterat få plats. Nätet i London är dock så överbelastat att det strular hela tiden. Jag har tom bättre nät på en bergstopp i Norge än vad jag har i centrala London. Detta orsakade ett smärre stresspåslag eftersom jag inte kunde få upp biljetterna. Jag och Elliott sprang fram och tillbaka på gatan utanför för att få täckning. Tillslut kom Elliot på den briljanta idén att gå till McDonalds som har gratis Wifi. Sagt och gjort..McDonalds nästa. Men det visade sig att Mc Donalds nät var bara för telefoner med engelska nummer. Ut på gatan igen och springa fram och tillbaka. Från att ha varit i mycket god tid....ja faktiskt 45 min innan insläpp (plötsligt så händer det...fam.Ljunggren i tid) så var det bara fem minuter kvar. Och då, just där fick jag några sekunders nät och det höll precis så länge så jag kunde screenshoota av biljetterna. 

Så in kom vi och blev erbjudna en snaskig historia om pest, galna kungar och Jack the Ripper. Allt i ett mörkt dunkel, utklädda personer, ljud- och ljuseffekter och upplevelser. Verkligen ett ställe som jag kan rekommendera att besöka. 

När jag o Elliott kom ut var det mörkt ute. Vi tog oss tillbaka till lägenheten för att packa våra pinaler. Trots att vi älskar att resa och vill göra det så ofta vi kan så längtar vi alltid hem i slutet av våra resor. Och nu längtar vi så mycket efter Iris att jag tror att det kommer bli slagsmål om henne.  

Jag får tacka för denna gång. Nästa resa är faktiskt inte riktigt bestämd än men bloggen kommer säkert igång då med. Så ha det så bra så länge! 

Help a punk to get drunk!

Det första vi gjorde när vi åkte in till stan idag var att försöka skaffa oss musikalbiljetter. Vi hade läst oss till på nätet att det gick att köpa billigt samma dag som föreställningarna skulle vara och eftersom vi var ganska öppna gällande vad vi skulle se så chansade vi att vi skulle få biljetter. Den första biljettkiosken vi provade hade lockande skyltar om halva priset på biljetterna.

Halva priset my ass...det var inget halva priset. Snarare tvärtom. 900kr per biljett. Tack sa vi och gick. Andra biljettkiosken hade typ inga biljetter kvar till något. Men vid tredje kiosken hade vi mer tur. 

Vi hade väl tänkt oss musikaler så som Matilda, Aladdin, Motown, Wicked eller kanske Les Miserables. Men antingen så skulle vi sitta var och en eller så hade vi fått typ en stolpe som skymt sikten framför oss. Jag övervägde stolpen skarpt...med tanke på att man har lite avstånd mellan ögonen. Jag menar någon gång ska man väl kunna dra nytta av det eller? Men eftersom resten av familjen är pittögda så fick jag ge upp stolpen...

Så vi gick på det tunga artilleriet...Phantom of the opera! Här fick vi hyfsade bra platser till ca halva priset. Jag måste erkänna att jag var lite nervös. Jag ville ju ge barnen en bra första upplevelse av vad musikal är för något och så blir det opera som jag själv känner mig lite kluven för. Samtidigt så har jag alltid velat gå på Phantomen. 


Efter att ha köpt biljetter promenerade vi till China town eftersom det stod på Märthas "To do list". 

Vi bestämde oss för att vara lite "Wild and Crazy. Och då menar jag inte att vi skulle göra som Micke som gått hela förmiddagen med mössan ut och in med tvättlappen viftande uppe på skulten...utan vi skulle gå in i en Kina affär och köpa något vi aldrig ätit tidigare.

 Märtha tog några kex i form av nallar med choklad i. Jag tog något godis som poppade i munnen. Micke tog en torkad alg och Elliott tog en gelédricka. Alla fick smaka av varandra. 

Märthas o mitt var ätbart medan Mickes alg kändes ok första sekunden för att sedan smaka som ett smutsigt akvarium luktar. Men som tur var kunde vi ju skölja ner med Elliotts gröna geledricka...eller inte. Den var grymt äcklig. Ingenting gick ner hos någon. Visst är det konstigt vilka smaker man vänjer sig vid beroende på vilken kultur man är uppvuxen med. Nä tacka vet jag Kalles kaviar, saltlakrits och sill.



Nä. Vi fick äta något annat istället. Vi spanade in lite olika bufférestauranger och hittade en som hade fått fyra stjärnor gällande hygien. Den tar vi! Det smakade sådär, men alla hittade något de gillade i alla fall. 

Efter maten var det dags för shopping. Vi hade spanat in en affär som skulle vara Londons Ullared -Primark. Och japp, lika billigt, lika dålig passform på kläderna och lika hysteriskt med folk vilket gav samma effekt på Micke o Elliott som Gekås gör. Det klarade ca 20 minuter sen åkte de till lägenheten. Märtha hängde även med tillbaka. Jaha, tänkte jag. Nu jävlar ska det shoppas... ska bara ta en sväng inom toan... och så en sväng till inom toan...och en till....

När jag var färdig på Primark var jag verkligen på G. Nu har jag chansen...nu sticker jag vidare till nästa ställe och sprang till tunnelbanan och tog mig till Camden market.



Äntligen fick jag mina förutfattade meningar om London uppfyllda. Här var ju Hare Krishna munkarna (dock ej klädda i lakan), sönder piercade ungdomar och punkare som stod och tiggde med en skylt framför sig där det stod "Help a punk to get drunk". 

Jag gillade dock stället skarpt. Det kändes mysigt och genuint trots att hashlukten låg tung över området. Tyvärr hann jag inte stanna så länge bland de små unika stånden och butikerna eftersom det var en bra bit till lägenheten och Phantomen väntade på mig.
 
När vi kom till teatern hade min mage fortfarande inte fixat till sig vilket gjorde att det blev stopp i toan efter mig. Det gäller att bli ihågkommen...

Märtha blev helt frälst i musikalen. Elliott tyckte det var bra...eller i alla fall bättre än teatern han sett på Påarps skola!!!! Jag och Micke delade samma uppfattning - fantastisk bra och emellanåt lite tråkig. Solona o duetterna gav ibland effekten av att håren reste sig på armarna medan vissa delar av pjäsen när det var flera som sjöng  kunde vara jobbigt stirrigt.  Men alla i familjen vill gå på musikal igen en annan gång. Så det hela blev lyckat!

Tack o hej leverpastej!












London here we come...

Någonstans i höstmörkret vaknar en förväntansfull familj upp och hoppar snabbt i sina kläder för att därefter sätta sig i bilen en efter en. Vår trogna chaufför -Bertil ska ta oss till stationen så att vi slipper byta tåg samt sparar lite tid. När jag sätter mig i bilen känner jag direkt att någon har släppt av en brakare... det luktar verkligen äggafis. Det visar sig vara Mickes frukost! Tunnbrödsrullar med tonfiskröra o ägg. Som tur är så har Bertil ett dåligt luktsinne eller så är han lite finkänslig.... Vi kommer på tåget. Tåget är försenat och hopplöst fullt. Vi får stå nästan hela resan. Vi svär och fräser och beskyller Skånetrafiken både för det ena och det andra. Tåget hinner inte köra in förseningen snarare tvärtom. Men plötsligt är vi framme på Kastrup. Dock inte två timmar innan som Skånetrafiken lovat. Vi ska köpa dricka och Micke har hittat en parfym han vill ha. Jag, Märtha och Elliott ställer oss i kö för att få betala medan Micke ska kolla vilken gate vi ska gå till sen. Kön är ganska lång och när vi nästan är framme så kommer Micke stressad och röd i huvudet fram till oss och säger att vi måste sticka direkt. Gaten stängs om 8 minuter och vi ska till en gate som ligger 14 minuter bort. Näää, nu ska han överdriva igen tänker jag men lägger grejorna vi tänkt köpa på närmsta hylla och går ur taxfree affären. Det finns väl ingen gate som ligger så långt bort på Kastrup. Men sen börjar gat(e)loppet. Vi springer och springer. Vi kryssar mellan gubbar i hatt, tanter med mobiler och strosande ungdomar...eller var det tvärtom... tanter med hatt, strosande gubbar och ungdomar med mobil? Jag hinner inte riktigt se. I vilket fall som helst så går det i en dundrande fart. Vi svänger runt hörn så Kenny Bräck hade blivit gul av avund. Vi befinner oss i en del av Kastrup vi aldrig tidigare sett. Och vår gate befinner sig verkligen allra längst bort. Vi hamnar som näst sista familj som kliver på planet. Det blåser kallt men det är bara skönt för längs ryggraden forsar svetten. Flygresan går bra likaså tåg och tunnelbana. Vi kliver av vid Victoria station. Velar, går över en gata, går lite, går över en gata, velar igen för att gå över en gata till och vips så är vi tillbaka på ruta ett bara en timme senare för att det tar så lång tid att komma över gatorna. Vi bestämmer oss för att ta oss till hotellet för att se om vi kan få tillgång till hotellet två timmar innan incheckning.
Vi har tur. Vi kan checka in. Lägenheten är ren och modern....men ligger alldeles in till tunnelbanan....Spännande! Får se hur mycket vi har sovit imorgonbitti.... Efter att ha kollat in hotellet går vi till närmsta pub som serverar riktigt goda hamburgare o pommes.
Efter att ha höjt blodsocker o humör bestämmer vi oss för att åka in till centrum och kolla in Big Ben. Sagt o gjort, vi åker in till centrum... När vi kommer fram står Darth Vader och väntar på oss... han undrar nog vart vi tog vägen för han har glömt bort sin show och smsar istället....
Men som sagt var vi inte där för Darth Vader utan för Big Ben.... Antiklimax....Big Ben renoveras och är dolt i byggställningar. Hela parlamentet är inpackat och visar bara upp små delar av sin prakt.
Vi ser dock lite andra kända landmärken under vår 23 000 stegs promenad...West Minsterabbey, Buckingham palace och London eye.
Märtha älskar London, allt från snygga pojkar i skoluniform, röda bussar till de tama ekorrarna i parken som jag tycker är lite småläskiga opålitliga attackdjur. Vi tar oss hem till hotellet eftersom kissblåsor är fulla och fötterna värker. Trötta dimper vi ner i våra sängar som är lika mjuka som en spånskiva. Men va gör det när man vaggas till sömns av ett tunnelbaneljud... En ganska lyckad förstadag är till ända!