myggfritttack.blogg.se

Igår kväll var vi taggade på att komma hem så fort som möjligt trots att det innebar en lång bilresa. Direkt efter Auschwitz satte vi oss i bilen och körde och körde. Våra barn är verkligen duktiga på att åka bil. Tyvärr fanns inga campingar öppna när det var dags för att stanna. Vi gled in på en lastbilsparkering och fällde ner stödbenen. Rastplatstoan var renare och fräschare än vår senaste campingtoa. När man inte har någon el kopplat till husvagnen utan får köra på gas har man tillgång till ljus, spis och kylskåp. Men inte till fläkten. Trots att klockan var halv tolv på natten var temperaturen nästan 30 grader. Men i husvagnen var det ännu varmare då den hade varit stängd hela dagen. Snabbvädring innan sängdags var ett måste. Det hjälpte dock inte så mycket eftersom det var varmt ute med.  Där vi hade parkerat var det ca 100 meter till motorvägen. Det gjorde att ljudet hördes ganska mycket från bilarna som körde förbi. Vi försökte stänga ute ljudet genom att stänga fönstrena på husvagnen. Vi låg som sardiner i en plåtburk. Svetten rann överallt på oss alla. Tillslut var vi tvungna att öppna fönstren för att överhuvudtaget få luft. Någonstans under natten måste vi ändå ha somnat. Vid halv sju på morgonen steg vi upp. Då hade temperaturen rasat till 16 grader. Vi hoppade in i bilen och körde mot Sassnitz. Frukost skulle vi köpa på vägen.

Vi inhandlade några baguetter på en mack. Det visade sig dock att Märthas salamimacka inte alls var en salamimacka utan en råbiffsmacka!!!!  Asså att det ens finns? Vad är efterfrågan på det?

När vi kom till färjan var vi förberedda till tänderna. Förra gången vi åkte färjan hade vi inte ens fått fyra platser att sitta på vilket gjorde den fyra timmars båtresan oändligt lång. Så fort bilen stannade sprang Elliott upp och tog soffplatser. Vi hade fixat lunch, dricka, godis och spel allt för att få tiden att gå.

När man har mycket tid och inget att göra är det lätt att börja fundera på vad man upplevt och gjort. Först tänker man att man bara har åkt bil men sen börjar man minnas.

Vi har varit borta i 18 dagar. Under den tiden har vi varit i fyra länder och i sju städer och flera olika småorter. Vi har bestigit ett berg, sett två rejäla vattenfall, besökt en isgrotta, två "museum med skelett", sett otaliga kyrkor, synagogor, slott och borgar. Vi har tyvärr bara badat i en pool, varit på en medeltidsfestival, vi har sett flera historiska platser så som Berlinmuren, Checkpoint Charlie, Auschwitz-Birkenau, Läppstiftet och puderdosan, Holocaust Mahnmal och Brandenburg Tor. Barnen har provat på rodel och Märtha och jag provade på Canyoning. Vi genomled en översvämning och polska bildårar samt en dörr med karmlossning. För att inte tala om alla toaletter vi har besökt av olika kvalité. Jag har säkert glömt något. Jo lite café och restaurangbesök samt shopping.

Nu sitter vi på färjan och har fluktande drömmar om våra egna toaletter, dusch och sängar. Om att göra ingenting och nyttja diskmaskin och tvättmaskin. Men också att vara sociala med andra utanför familjen. Att campa för en närmare varandra vilket jag upplever positivt när man har tonåringar som annars låser in sig på sitt rum och som man bara får grymtade svar eller frågor om när maten är klar. Men det är också skönt att vara själv. Att bara se till sina egna behov utan att ta hänsyn till någon annan.

Det har varit en bra resa! En händelserik resa med högt och lågt av nya erfarenheter. Med denna blogg har jag delgett våra händelser ofrisserat. Jag tror inte på resor i rosa skimmer. Men vi människor vill gärna återge våra resor så för då blir det mer sant. Men vi står där alla någon gång på toaletten utan toapapper. För mig skapar det minnen och goa skratt, kanske inte i stunden, men sen. Jag hoppas att ni har fått dra på smilbanden när ni har läst min blogg för det har varit syftet, att få er att le.