Iris fattade ingenting när morgonrundan gick i slowmotion. Varför gick Matte så sakta...självklart för att hon tittade på det frusna vackra landskapet och inte för att det gjorde ont.
När vi kom till Solbergsbacken gjorde "backen" sig sitt namn värdigt. Solen lyste och backarna var nypistade och inte var där mycket folk heller. Mycket bättre än så där blir det inte.
Jag då...ska ni lämna mig här?
Men ack mina kära vader de skrek: Inte en meter till. Efter att ha åkt två gånger kändes det som att jag nog inte skulle orka mer. Envis som jag var tänkte jag att ett åk till måste jag kunna klara av. Jag bestämde mig för att åka halva stora backen. Men när jag skulle hoppa av i ankarliften fastnade jag och åkte ända upp till toppen. Jaja, det går väl bra. Jag har ju åkt backen innan tänkte jag. Det får bli som Ingmar Stenmark brukade säga: Det är bare att åk! Så det gjorde jag, jag åkte! Och vad hände? Blodet pumpade som aldrig förr i vaderna och träningsvärken och stelheten försvann. Det var ett skönt åk! Och då fanns det ju ingen anledning för en så odödlig person som jag att sluta åka.
Hur gick det då för de andra? Alla gjorde sina privata framgångar. Några åkte i en mer utmanande backe, andra gjorde personliga hastighetsrekord (läs Micke, det är bara han som vill ha statestik på allt. Om jag har otur får jag se veckans hastigheter i ett fint diagram på fredag...snark). Några åkte i de där smala sidobackarna inte bredare än en stig bland massa träd. Och vissa klarade av att ta ankarliften ett visst antal gånger utan att fastna...
Men sen hände något efter lunch. De där människorna som inte kände ngt började ramla som käglor. Alicia blev dagens trädkramare, Tekla fastna i skogen, Märtha ramlade av liften, Micke kasade sig ner för en backe, Tina ramlade och landade på sina skidor i ett dike medan skidorna fortsatte att åka vidare nerför...
Efter fikapausen var Tina mycket trött! Hon försökte ta på sig en pjäxa men fick inte riktigt knäppena att fastna. Då gå det en tant förbi och sa till stackars Tina:
Men du...du har ju pjäxan på fel fot!
Då är man trött!
Men för mig kändes det faktiskt bra. Mitt sista åk för dagen var nog ett av de bästa åken jag någonsin gjort. Allt kändes rätt!
Efter att vi kommit hem körde jag o Micke in till stan en stund. När vi stod i kön på Stadium var det en ryss framför oss. När han skulle betala började han plocka upp den ena spritflaskan efter den andra för att göra plats åt varorna han köpt. Och då blev han ju lite sugen o tog sig en flabb. De stackars tjejerna i kassan visste inte riktigt vart de skulle ta vägen...
Men vi tog oss dock hem och slängde oss i bastun tillsammans med de andra. Vi syns imorgon!
allt ser underbart ut, men josse du har semester, ta inte ut dig så mycket, jag forstår ochså att ni har roligt, men bryt inga arme och ben
skriven