myggfritttack.blogg.se

Igår kväll var vi taggade på att komma hem så fort som möjligt trots att det innebar en lång bilresa. Direkt efter Auschwitz satte vi oss i bilen och körde och körde. Våra barn är verkligen duktiga på att åka bil. Tyvärr fanns inga campingar öppna när det var dags för att stanna. Vi gled in på en lastbilsparkering och fällde ner stödbenen. Rastplatstoan var renare och fräschare än vår senaste campingtoa. När man inte har någon el kopplat till husvagnen utan får köra på gas har man tillgång till ljus, spis och kylskåp. Men inte till fläkten. Trots att klockan var halv tolv på natten var temperaturen nästan 30 grader. Men i husvagnen var det ännu varmare då den hade varit stängd hela dagen. Snabbvädring innan sängdags var ett måste. Det hjälpte dock inte så mycket eftersom det var varmt ute med.  Där vi hade parkerat var det ca 100 meter till motorvägen. Det gjorde att ljudet hördes ganska mycket från bilarna som körde förbi. Vi försökte stänga ute ljudet genom att stänga fönstrena på husvagnen. Vi låg som sardiner i en plåtburk. Svetten rann överallt på oss alla. Tillslut var vi tvungna att öppna fönstren för att överhuvudtaget få luft. Någonstans under natten måste vi ändå ha somnat. Vid halv sju på morgonen steg vi upp. Då hade temperaturen rasat till 16 grader. Vi hoppade in i bilen och körde mot Sassnitz. Frukost skulle vi köpa på vägen.

Vi inhandlade några baguetter på en mack. Det visade sig dock att Märthas salamimacka inte alls var en salamimacka utan en råbiffsmacka!!!!  Asså att det ens finns? Vad är efterfrågan på det?

När vi kom till färjan var vi förberedda till tänderna. Förra gången vi åkte färjan hade vi inte ens fått fyra platser att sitta på vilket gjorde den fyra timmars båtresan oändligt lång. Så fort bilen stannade sprang Elliott upp och tog soffplatser. Vi hade fixat lunch, dricka, godis och spel allt för att få tiden att gå.

När man har mycket tid och inget att göra är det lätt att börja fundera på vad man upplevt och gjort. Först tänker man att man bara har åkt bil men sen börjar man minnas.

Vi har varit borta i 18 dagar. Under den tiden har vi varit i fyra länder och i sju städer och flera olika småorter. Vi har bestigit ett berg, sett två rejäla vattenfall, besökt en isgrotta, två "museum med skelett", sett otaliga kyrkor, synagogor, slott och borgar. Vi har tyvärr bara badat i en pool, varit på en medeltidsfestival, vi har sett flera historiska platser så som Berlinmuren, Checkpoint Charlie, Auschwitz-Birkenau, Läppstiftet och puderdosan, Holocaust Mahnmal och Brandenburg Tor. Barnen har provat på rodel och Märtha och jag provade på Canyoning. Vi genomled en översvämning och polska bildårar samt en dörr med karmlossning. För att inte tala om alla toaletter vi har besökt av olika kvalité. Jag har säkert glömt något. Jo lite café och restaurangbesök samt shopping.

Nu sitter vi på färjan och har fluktande drömmar om våra egna toaletter, dusch och sängar. Om att göra ingenting och nyttja diskmaskin och tvättmaskin. Men också att vara sociala med andra utanför familjen. Att campa för en närmare varandra vilket jag upplever positivt när man har tonåringar som annars låser in sig på sitt rum och som man bara får grymtade svar eller frågor om när maten är klar. Men det är också skönt att vara själv. Att bara se till sina egna behov utan att ta hänsyn till någon annan.

Det har varit en bra resa! En händelserik resa med högt och lågt av nya erfarenheter. Med denna blogg har jag delgett våra händelser ofrisserat. Jag tror inte på resor i rosa skimmer. Men vi människor vill gärna återge våra resor så för då blir det mer sant. Men vi står där alla någon gång på toaletten utan toapapper. För mig skapar det minnen och goa skratt, kanske inte i stunden, men sen. Jag hoppas att ni har fått dra på smilbanden när ni har läst min blogg för det har varit syftet, att få er att le. 

Tack och hej till "Camping at the lake". Vi kommer aldrig igen! Sjön som campingen låg vid gick ju inte ens att bada i pga att den var förorenad! Det enda som campingen fick plus för var att den faktiskt var lite handikappanpassad vilket inte någon annan camping varit hittills. Här fanns handikappanpassad toa och dusch och inga höga trottoarkanter. Men nä, det var skönt att lämna stället.

Efter att packat ihop vårt smäck körde vi till Auschwitz. Vår plan innan vi körde från Sverige var ju att besöka Auschwitz innan Österrike. Men då väderprognoserna lovade mycket regn och det visade sig att man behövde boka biljetter för guidade turer flera veckor innan så vi senarelade vi vårt besök vilket gjorde att vi tog Berlin först.

När vi var i Berlin var vi inne i en affär där vi fick en lysande idé! Vi skulle som sista grej i det konservativa Polen göra ett statement! Vi köpte våra HBTQ t-shirts som snällt fick ligga på hyllan och vänta tills dagen med stort D kom. Och så kom dagen - idag! Vi drog på regnbågs t-shirtarna och vandrade iväg hand i hand mot Auschwitzentrén. Faktiskt pirrade det lite i magen med tanke på den senaste tidens rabalder i Polen kring HBTQ frågorna.

Vi hade tur som bokat guiden tidigare. Vi kunde bara gå förbi kön som var ca 150 meter lång. Vår guide var kunnig men ocharmig och opersonlig. Det visade sig dock att det även i den guidade turen ingick ett besök på Birkenau.

Det tog inte lång tid innan jag var så upptagen med att lyssna och titta på omgivningen att jag glömde bort att kolla ifall någon reagerade på våra t-shirts. Men Micke som hade varit mer uppmärksam och berättade att det var en del som höjt ögonbrynen, speciellt när vi inte gick intill varandra.

Auschwitz var...ja det är lite svårt att beskriva. Där var hemskt mycket turister men det hade vi väntat oss. Efter att ha kört runt en del i Polens glesbygd kändes Auschwitzbyggnaderna inte fula på något sätt. Det var ganska grönt med träd mellan byggnaderna. Men det rådde en kuslig tystnad trots att så många människor transporterades runt. Elstaketen och taggtrådsinhägnadena vittnade om en annan tid. I början av rundturen gick vi in och ut ur olika byggnader där vi fick information så som statistik, se foton, höra olika bödlars namn m.m. Det kändes svårt att ta in att 1 miljon människor avrättats här.

Medan vi gick runt grillade solen oss. Vi hade glömt att ta med oss vatten. I de olika salarna hade de ställt ut fläktar men de hjälpte föga.

 Om det tidigare var svårt att föreställa sig vad som skett på Auschwitz blev det plötsligt mycket mer påtagligt när vi kom in i en sal där vi fick berättat för oss om hur nazisterna rakat av håret på framförallt kvinnorna och sålt vidare håret till möbel och madrasstoppning. Detta hade jag hört talas om tidigare men jag hade aldrig sett så mycket hår på ett ställe. 

När Auschwitz befriades hittades över 1900 kg hår. Detta hår fyllde en mindre sal. Det blev som sagt mycket mer påtagligt och ett lätt illamående kom krypande. 

Tyskarna gillade sortering. I nästkommande sal och monter kom barnskor, nästa kvinnoskor, nästa igen skor för män, borstar, muggar, väskor m.m. Det var enorma mängder. På väskorna hade folk skrivit sina namn ifall de skulle komma ifrån sina saker...

Proteser och olika hjälpmedel.

På Auschwitz fanns det bara en gaskammare kvar. Den fick vi gå in i. I rummet intill stod brännugnarna...

Vi fick även se "rum" där människor tryckts in. Rummen var en kvadratmeter stora. Människorna hade fått stå där nakna pressade mot varandra då det inte fanns något utrymme att sätta sig ner på. Där fick de stå i några dygn innan de avrättades.

Vi tyckte Auschwitz var stort! Men när vi kom till Birkenau fick vi ett annat perspektiv. Det var enormt! De flesta av träbyggnaderna var borta men skorstenarna som funnits i husen stod kvar och syntes så långt ögat nådde. Vi fick gå in ett hus där fångarna sovit. Jag kände igen husen från flera filmer jag sett tidigare. 

Fångarna fick inget vatten vilket gjorde att de drack från varje pöl och dike det kom över. De gjorde att fångarna fick diarré. Toaletterna var dock bara öppna en viss tid på dagarna. Det gjorde att på kvällarna och nätterna bajsade människorna där de låg och det rann ner på de som låg i facket undertill...

Jag ville göra det här besöket trots att jag är ledsen över att Auschwitz-Birkenau finns.

När vi skulle boka besöket stod det överallt att de rekommenderade att barn skulle vara minst 14 år.  Märtha stannade därför kvar med Iris i husvagnen medan Elliott följde med oss. Elliott är nog den av oss som kan andra världskriget bäst.

Nu har vi vänt bilnosen mot Sassnitz. Vi kommer sitta i bilen tills rumpan är plattare än en pannkaka. Sen sover vi några timmar innan vi sätter oss igen i bilen. Imorgon eftermiddag/kväll planerar vi att rulla in i världsmetron. Home sweet home!

Lika högljudd som campingen var i lördags lika tyst och öde är den idag. Mer än hälften av folket har åkt iväg. Det gör campingen mer acceptabel. Toaletterna fräschare och tempot lugnare. Men trots städerskan är och städar toaletterna flera gånger om dagen så lyckas hon glömma tvätta av handtaget till dörren varje gång. Den är snaskigt klibbig. Jag ska tillägga att på toaletterna här får man ta med sig toapapper och tvål själv vilket nog flera glömmer .. Dessutom släcks lamporna på toaletterna efter exakt två sekunder om man inte rör på sig. Och det blir mörkt skall jag lova. Därför sitter jag numera som en cowboy som ska kasta lasso varje gång jag är på toa.

På tal om toaletter... Det har varit alltför lite skitsnack denna omgången på bloggen. Så här kommer en väldigt kort liten historia och denna gång var det varken jag eller Micke som var inblandade...

Elliott skulle på toa. Han travade bort till samma toalett som han har besökt flera gånger de senaste dagarna. Han tar tag i handtaget och trycker ner och emot sig hantaget. Men istället för att dörren öppnas får han hela dörren och karmen emot sig. Han är en sann Ljunggren! Jag är så stolt över honom! Det är så typiskt oss! Dörren har säkert öppnats fler än 100 gånger idag utan att något har skett. Men så kommer en av oss och det är då det sker. Det gäller bara att se det med lite perspektiv. I stunden vill man bara sjunka genom jorden men i förlängningen skapar det ju ett minne! Det är minsann inte varje dag man drar ut dörrar med karm och allt..

Idag har vi varit som helt vanligt folk (eller nästan). Vi åkte in till närmsta stora stad - Katowice och sökte upp ett shoppingcenter. Det visade sig att det låg tre stora shoppingcentrum intill varandra. Tro det eller ej men vi gjorde faktiskt två shoppingcentra. En del saker är billigare än hemma medan vissa saker kostar det samma. Men utbudet är i princip samma som i Sverige vilket gör att jag inte handlar för jag har det mesta jag behöver och inget känns unikt.

Elliott däremot, han köpte sig ett nytt tält. Inte för att tältet var unikt på något sätt men för att det var billigt. Elliott brukar ju tälta i skogen med sina vänner. Så det ska han hem och göra när vi har svensk mark under fötterna igen.

På eftermiddagen tog vi oss en fika! Märtha drog vinstlotten gällande val av kaka/efterrätt.

Ja, även vi har dagar då livet går saktare. Imorgon lämnar vi äntligen denna camping och kör vidare. Vi syns då!