Efter att jag har kört i fyra timmar så bytte vi så Micke skulle köra. Äntligen var det min tur att djupdyka i godispåsen och välja och vraka. Jag tänder min ficklampa på mobilen för att kunna se. Men nej, det fick jag inte för Micke. Det störde mer än om jag tände taklampan. Jag är en lydig tös så jag släcker mobilen och trycker på knappen i taket. Det var bara det att det var fel knapp. Jag kom till att trycka på direktknappen till SOS. Sånt jävla modernt skit. Va! Sätta en telefonknapp i taket! Asså han som tänkte ut det måste haft otur när han tänkte. Tänk efter själv...om jag är med i en olycka och blivit påkörd. Hur ska jag då orka höja armen för att trycka på en knapp? Nä, typiskt automatarskitbil. Bättre med manuella växlar och koppling och vanliga ljusknappar i taket.
Tack för att ni följt ytterligare en resa med vår familj. Vem vet bloggen kanske öppnas upp en annan gång. Ta väl hand om er!
Ännu en dag i skidbacken!
Morgonen började oroväckande. Mickes morgonmotorik bör vid detta laget vara ganska ökänt. Frågan är alltid om det ska hålla i sig hela dagen eller om det rättar till sig efter frukosten.
Det som skedde idag var att Micke skulle skaka filen. Grejen var bara det att han redan hade skruvat av locket. Det mesta kom över honom själv men det kom även på stolar, golv och bord. Tiden var knapp så han ansåg att han inte hann byta om. Jag skrapade av filen med en kniv men det blev ändå fläckar kvar. Fläckarnas placering och utseende liknade till stor del en babys spya som runnit ner på ryggen över axeln. Mickes motorik ordnade dock till sig efter frukosten. Sen bar det iväg till Solbergsbacken.
Även denna gång mötte vi renarna på vägen. När vi kom fram till skidbacken/backarna trodde vi knappt våra ögon. Vi hade gått upp en timme tidigare än igår för att få mer åktid. När vi kom fram hade liftarna varit igång i knappt 30 minuter. Backen var nypistad. Solen lyste och inte en själ var i backen. (De första stod i liften på väg upp). När får man vara med om det? (Om man inte betalar extra såklar för att få vara först). Det var helt magiskt!
Vi slängde på oss utrustningen snabbt och åkte upp. Det var en härlig känsla av att åka nypistat.
Vi började förstå varför stället heter Solbergsbacken. Det var klarblå himmel och solen lyste i backen. Det blev otroligt vackert!
Tomt i backen!
Så här såg alla granar ut!
Vackraste bilden idag!
Efter vi varit i backen ett bra tag gick vi in och åt lunch. Elliott hade bråttom ut. När vi andra var färdiga och kom ut var han puts väck, borta. Vi väntade en liten stund utan att vi såg honom. Vi bestämde oss för att åka upp i den backen vi pratat om under lunchen, kanske hade han åkt upp dit? Men nej, han var inte där. Vi tänkte att vi åkt vid så olika tidspunkter att vi missat varandra. Vi väntade lite för att sen åka upp igen. Sen åkte vi i den andra backen. Vi började kolla de olika värmestugorna. Han fanns ingenstans! Vi väntade vid liftarna igen. Stället är som sagt inte så stort och att sitta och tjura någonstans gör man inte så länge med tanke på att det var minus 15 grader. Vi åkte upp än en gång i den backen vi pratat om vid lunch. Vi började titta vid sidan av backen om han låg där och hade skadat sig. Men nej. Vi bestämde oss för att be om hjälp av scooterköraren som sköter liften. Men vem står vid liften när vi kommer ner för backen? Jo, Elliott! Han hade kört fel och hamnat på ett längskidåkningsspår som gick en bra bit från backarna. När han hamnat mellan en nedförsbacke och en uppförsbacke förstod han att han hade kommit fel. Eftersom han inte hade några stavar så blev det kämpigt att ta sig uppför backen och fram. Han hade därför tagit av sig skidorna och försökt gå. Men det gick heller inte så bra med tanke på snödjupet. Sen hade han inte fått på sig skidorna igen förrän på tionde försöket. Men trots att han var vilse och aldrig hade varit där tidigare så hittade han tillbaka. Skönt att orienteringsträningen ger något resultat...
Efter detta var alla sugen på varm choklad.
Efter fikan åkte vi några få rundor till innan vi åkte tillbaks. Nu ska vi laga lite kvällsmat och därefter städa för imorgon är det dags att åka hem igen.
Hasta la vista!
Succé i liftkön...eller inte...
Idag åkte vi till Solberg som ligger ca 1h och 20 minuter med bil innåt landet. I Solberg finns det slalombackar! Medan det regnar och snön smälter bort i Örnsköldsvik visade Solberg på sitt bästa inlandsklimat. Vitt, vitt och åter vitt. I backen fanns det inte mycket folk och därav inga köer till liftarna.
Men först fick vi ta oss dit. På väg till Solberg träffade vi några som vände sin bästa sida till...
Ingen rår på renarna. Dem flyttar sig inte för någon och är totalt orädda.
Vi lärde oss något nytt idag dock. Om någon hängt upp svarta sopsäckar på plogpinnar betyder det "varning ren på väg".
När vi väl kom fram drog familjen Ljunggren på sig utrustningen och åkte upp...i barnbacken. Alla kände sig ringrostiga. Barnen körde plogen i backen, Micke körde skitapåsig stilen och jag tog en närsynt invetering av snön. Men efter några varv lossnade det för de flesta av oss...någon behövde dock några fler varv innan nerverna lugnade sig. Jag och barnen valde efter ett tag att åka upp i en av långbackarna. För att komma dit behövde vi ta ankarliften. Första gången gick det jättebra. Andra gången jag skulle ta ankaliften missade jag ankaret vilket gjorde att den tjongade i hjälmen. När jag fick tag på nästa ankare gled den ur handen. Tredje ankaret fick jag tag på för att jag efter tre meter ramlade av och la mig platt i spåret. Jag försökte åla mig ur spåret..med skidorna på. Tillslut kom jag ur spåret och tog av mig skidorna, först då märkte jag att jag hade fått publik. Jag log lite o sa att ja nu är jag klar..ni kan gå före. När jag tagit mig upp från snön och fått på mig pjäxorna igen gav jag mig på ankarliften igen. Denna gången gick det bra. När jag däremot skulle hoppa av fastnade jag med ena stavens band i ankaret. Jag hade själv hoppat av men höll fortfarande fast i staven. Ankaret hade så klart åkt upp så jag åkte efter genom att hålla kvar i staven. Jag försökterycka loss den utan resultat. Tillslut var jag tvungen att ge upp och släppte. Då ramlade den av. Jag tänkte fel och tog av mig skidorna för att springa snabbt över spåret för att ta staven. Det visade sig att snödjupet var en meter. Jag sjönk ner ända upp till ljumskarna. Märtha stod och glodde på mig och tyckte att jag var pinsammast i världen. Efter simmat, krälat och pulsat fick jag äntligen tag på staven...sen skulle jag bara ta mig tillbaka. Och sen få på mig skidorna igen... ingen annan stannade där vi stod utan åker vidare...men jag märktehur alla tystnade och glodde när det åkte förbi. När jag väl tagit mig ner från backen utan några nya missöden bestämde jag mig för att nu var det dags för varm choklad. Vi gick in och beställde och fick några tjusiga koppar med vispgrädde, sugrör och med en skumtomte i. Smakade likagott som de såg ut. Resten av dagen fungerade finfint så vi bestämde oss för att vi ska åka dit imorgon med.
När vi åkt färdigt för dagen och åkt tillbaka var jag lite småfrusen så jag gick in i duschen och duschar ganska varmt. När jag går ur duschen går Micke in. Jag tog på mig trosor och började handdukstorka mitt hår. Micke var snabb i duschen för han tyckte det var alldeles för varmt i badrummet. Han öppnade toadörren på tvären. Jag började leta efter en bh. Då började brandlarmet tjuta. Jag sprang runt i trosor i alla rum och kollade om det brann. Jag sa åt ungarna att ta sig ut. Jag tog på mig snabbt några kläder. Micke fick på sig ett par kalsonger och en t-shirt. Han hade inte ens hunnit torka sig. Frågan var nu bara var det brann? Vi är ju själva på stället. Här finns 8 byggnader varav 5 byggnader har minst fyra våningar. Vi ringde Mickes chef. Han berättade var man kunde se var larmet var utlöst. Det visar sig att larmet var utlöst i det hus vi bor i. Plötsligt var vaktmästaren där. Han pratade med brandkåren eftersom larmet är direktkopplat dit...
Ja...men för att förkorta ner historien så visar det sig att jag hade duschat så pass varmt att ångan från badrummet har utlöst larmet!!!
Men jag blev i alla fall ren!
Vi syns imorgon!