myggfritttack.blogg.se

Det som skedde idag var att Micke skulle skaka filen. Grejen var bara det att han redan hade skruvat av locket. Det mesta kom över honom själv men det kom även på stolar, golv och bord. Tiden var knapp så han ansåg att han inte hann byta om. Jag skrapade av filen med en kniv men det blev ändå fläckar kvar. Fläckarnas placering och utseende liknade till stor del en babys spya som runnit ner på ryggen över axeln. Mickes motorik ordnade dock till sig efter frukosten. Sen bar det iväg till Solbergsbacken.

Även denna gång mötte vi renarna på vägen. När vi kom fram till skidbacken/backarna trodde vi knappt våra ögon. Vi hade gått upp en timme tidigare än igår för att få mer åktid. När vi kom fram hade liftarna varit igång i knappt 30 minuter. Backen var nypistad. Solen lyste och inte en själ var i backen. (De första stod i liften på väg upp). När får man vara med om det? (Om man inte betalar extra såklar för att få vara först). Det var helt magiskt!

Vi slängde på oss utrustningen snabbt och åkte upp. Det var en härlig känsla av att åka nypistat. 

Vi började förstå varför stället heter Solbergsbacken. Det var klarblå himmel och solen lyste i backen. Det blev otroligt vackert!

Tomt i backen!

Så här såg alla granar ut!

Vackraste bilden idag!

Efter vi varit i backen ett bra tag gick vi in och åt lunch. Elliott hade bråttom ut. När vi andra var färdiga och kom ut var han puts väck, borta. Vi väntade en liten stund utan att vi såg honom. Vi bestämde oss för att åka upp i den backen vi pratat om under lunchen, kanske hade han åkt upp dit? Men nej, han var inte där. Vi tänkte att vi åkt vid så olika tidspunkter att vi missat varandra. Vi väntade lite för att sen åka upp igen. Sen åkte vi i den andra backen. Vi började kolla de olika värmestugorna. Han fanns ingenstans! Vi väntade vid liftarna igen. Stället är som sagt inte så stort och att sitta och tjura någonstans gör man inte så länge med tanke på att det var minus 15 grader. Vi åkte upp än en gång i den backen vi pratat om vid lunch. Vi började titta vid sidan av backen om han låg där och hade skadat sig. Men nej. Vi bestämde oss för att be om hjälp av scooterköraren som sköter liften. Men vem står vid liften när vi kommer ner för backen? Jo, Elliott! Han hade kört fel och hamnat på ett längskidåkningsspår som gick en bra bit från backarna. När han hamnat mellan en nedförsbacke och en uppförsbacke förstod han att han hade kommit fel. Eftersom han inte hade några stavar så blev det kämpigt att ta sig uppför backen och fram. Han hade därför tagit av sig skidorna och försökt gå. Men det gick heller inte så bra med tanke på snödjupet. Sen hade han inte fått på sig skidorna igen förrän på tionde försöket. Men trots att han var vilse och aldrig hade varit där tidigare så hittade han tillbaka. Skönt att orienteringsträningen ger något resultat...

Efter detta var alla sugen på varm choklad.

Efter fikan åkte vi några få rundor till innan vi åkte tillbaks. Nu ska vi laga lite kvällsmat och därefter städa för imorgon är det dags att åka hem igen.

Hasta la vista!