myggfritttack.blogg.se

När Elliott mådde lite bättre körde vi vidare. Vi parkerade bilen och så tog vi gondolliften upp en bra bit på berget. 

Uppe på berget nära gondolliften var det gott om folk men precis som vid vattenfallet så blir det färre och färre människor ju längre bort vi kom. 

Men rätt så nära liften fanns det en hängbro. En turistattraktion som såklart drog en del människor. Jag lyckades dock få några bilder utan allt för mycket människor i närheten.

(Musik: Bridge over troubled water - Simon & Garfunkel).

Det är svårt att tolka de olika vandringsledernas graderingar. Är lätt nivå en grusad bred väg? Är svår led så pass svår att man behöver klättersele? Kan man gå med hund på svår led? På vilken nivå befinner vi oss på som har vandrat på Bessegen och Galdöpiggen tidigare? Och vilken nivå är Märtha på som aldrig har vandrat tidigare?

Den rundan vi var intresserade av var en svart/svår men ganska kort runda. Vi tog chansen! Det var väl inte värre än att vi fick gå tillbaka. Och vet ni vad! Det gick hur bra som helst! Iris var som en mini bergsget! Elliott travade på. Märtha hade hår i ögonen, skoskav, ont i knät, kissig, bajsig, hungrig, svindel, mådde illa, trött, arg, svettig eller frusen. Men det var ju bara hälften av allt klag vi hade förväntat oss utav Märtha. 

Efter en så bra prestation krävs ju lite belöning. Vi körde ner i Bad Gastein som är fantastiskt mysigt. Mycket mysigaste än Kaprun och Zell am See. Här fanns gigantiska gamla hus och hotell hängandes längs ravinkanterna. En del var gamla och fina medan andra var stängda pga att de var i så dåligt skick men trots det kunde man se att husen hade fina gamla anor. Husen påminde mer om Italien än Österrike tyckte jag. 

Vägarna var smala och krokiga. Det var svårt att hitta några parkeringar. Vi hade ju googlat upp ett fik som vi tyckte lät spännande. Vi fick jobba hårt för att hitta en parkering i närheten. Micke fick nog göra två, tre U - svängar på en väg som inte var mycket bredare än en cykelväg. Men tillslut lyckades vi med en riktig medelhavsparkering. Med det menar jag att bilen hängde halvvägs över ravinen medan den andra halvan blockerade vägen.

Man kan ju undra om ägaren var full, hade otur när han tänkte eller bara hade totalt ingen kreativitet när han valde namn på caféet. Café Sko! Namnet lockar ju inte till några smaskiga inre bilder. Mina inre bilder blev fotsvett, tåludd, håriga stortår och sura raggsockar.  Fast recensionerna för caféet var dock goda. 

Ägaren berättade att Café Sko hade funnits i trettio år. Men jag tror jag missade hundratalet...tiden såg ut att ha stannat på caféet. Det var inte några nya möbler på stället men allt var fint och helt. När vi kom satt där gäster vid ett bord. När vi gick var caféet nästan fullt. Vi valde vars en bakelse och dricka. Bakelserna såg fina ut. Ungefär som bakelserna man kan köpa på Maxi. Våra förväntningar var därför inte så höga. Våra erfarenheter av sådana bakelser är att de ser fina ut men smakar inget. Men ack, det gjorde de här bakelserna. Faktiskt måste jag säga att det här var en av de bästa bakelserna jag smakat i mitt liv! En mascapone dröm! Elliott ville genast ha en till!

Så med detta vill jag säga att kör ni förbi Café Sko...tveka inte...köp en bakelse. Priset är ungefär som hemma. Kanske lite billigare...

Det var allt för idag! Imorgon väntar mer action, sol och värme!

(Musik: Jag tror på sommaren - Mats Ohlin).