myggfritttack.blogg.se

Sen ska man ta sig fram över stock, sten och vatten. 

Vi fick först åka bil en timme till stället där vi skulle börja. När vi kom ut ur bilen fick vi besked om att det här var sista chansen på några timmar att kissa. Det betydde inte att där stod en ren och fräsch toa tillgänglig, nej inte ens en bajamaja. Nä erbjudandet var en smal stig med rejält lut mot en ravin, där det stod några glesa träd intill en asfalterad väg. Längs stigen fick man kryssa mellan små högar med toapapper. Fresch - not! Men nöden har ingen lag så det var bara till att "shake some ass".

(Musik: Shake that ass for me - Eminem).

När alla var ombytta, kissade och fått säkerhetsinstruktioner var det dags att börja gå. Vi gick ner i en smal ravin. Vi hade två instruktörer medan vi betalande var ca 10 vuxna och två barn varav Märtha var en av dem. 

Våtdräkterna vi hade fått oss tilldelade var alldeles för stora, detta gjorde att syftet med att behålla värmen miste lite sin funktion. Första hoppet i vattnet blev därmed verkligen en köldchock!

Cool som en 42 - årig morsa nu kan bli hade jag en actionkamera på huvudet. Jag hade fått instruktioner av Micke att det bara var att trycka på och trycka av på en knapp. Några andra knappar fanns inte. Sagt och gjort! Hur svårt kunde det bli...?

Jag tryckte på, jag tryckte av. Jag tryckte på, jag try...

Vi klättrade över stenar men framförallt hoppade vi från flera olika höjdnivåer. Det första hoppet var på två meter. Sen gjorde vi något hopp på fyra meter, fem meter och några på en meter men högsta hoppet var ändå från 9 meters höjd!!! 

(Musik: Jump -Van Halen).

Att Märtha skulle klara av det där var det nog ingen som tvekade på. Hon har ju hoppat både i Pixlahamnen i Helsingborg men även från tian på badhuset. Men att jag skulle klara det var inte lika självklart. Jag gillar ju absolut inte att doppa huvudet under vattnet. Men jag gillar däremot adrenalinkickar... Så jag gjorde som Stenmark sa..det är bara att åk! Och så är det ju. Ju mer du tänker och riskanalyserar desto större chans är det att man inte vågar. 

(Musik: Wild thing - The Troggs)

Jag tryckte på kameran, jag tryckte av. Emellanåt kollade jag med Märtha eller med någon annan att kameran var på för säkerhets skull.

Vi åkte även rutschkana på vissa stenpartier. Det var både vackert och mysigt att gå där i ravinen. Instruktörerna tog ibland bilder på oss med sina kameror. Men man såg ju direkt att det där hade de ingen känsla/öga för. Tur man hade sin actionkamera...

Tillslut var Canyoningen över tråkigt nog. Det var riktigt kul! Jag kan varmt rekommendera det. Märtha var också supernöjd! Vi körde tillbaka till företagets utgångspunkt. Nu ville de säljs sina foton såklart - 250 kr för alla foton...både på dig och alla andra. Ingen GDPR här inte...

Men nehej vi har ju vår actionkamera så vi tackade nej och åkte tillbaka till husvagnen. På kvällen började vi kolla på fotona och filmerna. För det första så har kameran fått sig en kyss efter första hoppet så att kameran pekar mer upp i himlen än rakt fram. Dessutom så var det precis tvärtom. När alla trodde kameran var på så var den av. När alla trodde kameran var av så var den på...så alla de häftigaste hoppen blev tyvärr inte inspelade...

Men dagens adrenalinkickar var inte över. På kvällen åkte Märtha och Elliott rodel! Häftigt tyckte båda två men Elliott hade nog önskat lite mer fart.

Trött som bara den är jag nu. Så pass trött att jag precis trasslade in mina glasögon i håret... Det måste betyda att det är lika bra att gå och lägga sig!

Det var dock inte bara jag som varit trött idag. Vissa var så trötta att de rullade ur luftsängarna...

Tack för alla kommentarer ni skriver och att ni "likar". Det gör det extra kul att skriva!