myggfritttack.blogg.se

Tänk att man faktiskt kan sova rätt så gott trots att förutsättningarna inte är de bästa....men det kan ju bero på hur slut i huvudet man är när man går och lägger sig.... London är intensivt! Perceptionen är hårt belastad. Det luktar avgaser, piss, öl, avlopp och ibland nybakat bröd. Kvinnorna dränker sig i parfym och lämnar kvar ett avtryck i luften som skriker "Se mig" eller ja, kanske lukta mig.... Det finns mycket att se i London. Det är alltid något som händer. Men precis som N.Y. så är London bullrig. Utryckningsfordon vars sirener formligen skrämmer slag på mig och tunnelbanor som skramlar gör att huvudet blir mycket trött. Det finns gott om duktiga gatumusikanter som spelar allt från klassisk musik till rock. Trots att jag gillar London väldigt mycket så glider tankarna flera gånger iväg till en enslig bergstopp i Norge där tystnaden är total. Shit asså...när blev jag så gammal? Vi började dagen vid Piccadilly där vi hoppade på en dubbeldäckare. Tro det eller ej men vi satt där uppe på bussen utan tak. Med mössor på klarade vi nästan av en två timmars tur. Men ack vi kom inte så långt ändå som vi hade hoppats på. För Märtha och Micke blev allt för kissnödiga. Vi blev tvungna att hoppa av bussen. Redan när vi hoppade av bussen hade Micke en lätt framåtlutande gång. Jag googlade fram att det fanns offentliga toaletter 5 minuters promenad väg ifrån busshållplatsen. Micke blev som en liten pojke som frågade om och om igen..."När är vi framme?". När det var ca 100 meter kvar så gick Micke mer som ett vinkeljärn än i upprätt läge. Nej, nu går det inte mer säger han plötsligt. Jag berättar att det är bara runt hörnet. Nej säger Micke och försvinner in bakom en buske i parken.... Vi andra går runt busken och där är toaletterna.... Vi var inte helt säkra på om Micke skulle bli omhändertagen för olämpligt beteende men Micke står och väntar på oss i upprätt läge när vi kommer ut från toaletterna. Efter att ha käkat lunch på Planet Hollywood var det dags att åka en tur i London Eye. Kön var snabb och vi kom upp i hjulet precis när solen var på väg ner. Märtha och Elliott är trötta men nöjda. Men det var inte jag och Micke...vi var bara trötta. Vi åker tillbaka till lägenheten där Märtha och Elliott stannar medan jag o Micke drar till varuhuset Harrods. Ett verkligen London måste! Här säljs allt och lite till, till priser från allt från "det där kan jag ha råd med till priser " oj, vågade jag verkligen titta på prislappen?". Micke fick dreggla på stora keramikgrillar från Japan medan jag suktade på den enorma choklad och efterrättsavdelningen. Men som jag tidigare lovat så är det här varken en matblogg eller shoppingblogg så jag berättar inte vad vi köpte eller om vi köpte något överhuvudtaget.:) Sen gick jag och Micke till China town för att kolla av var det låg eftersom det står på Märthas to do list. Efter detta var även jag och Micke nöjda. När vi kom tillbaka till lägenheten har våra duktiga barn duschat och lagat mat själva. Imorgon är det stora dagen! Då är det dags för Harry Potters studio!

Någonstans i höstmörkret vaknar en förväntansfull familj upp och hoppar snabbt i sina kläder för att därefter sätta sig i bilen en efter en. Vår trogna chaufför -Bertil ska ta oss till stationen så att vi slipper byta tåg samt sparar lite tid. När jag sätter mig i bilen känner jag direkt att någon har släppt av en brakare... det luktar verkligen äggafis. Det visar sig vara Mickes frukost! Tunnbrödsrullar med tonfiskröra o ägg. Som tur är så har Bertil ett dåligt luktsinne eller så är han lite finkänslig.... Vi kommer på tåget. Tåget är försenat och hopplöst fullt. Vi får stå nästan hela resan. Vi svär och fräser och beskyller Skånetrafiken både för det ena och det andra. Tåget hinner inte köra in förseningen snarare tvärtom. Men plötsligt är vi framme på Kastrup. Dock inte två timmar innan som Skånetrafiken lovat. Vi ska köpa dricka och Micke har hittat en parfym han vill ha. Jag, Märtha och Elliott ställer oss i kö för att få betala medan Micke ska kolla vilken gate vi ska gå till sen. Kön är ganska lång och när vi nästan är framme så kommer Micke stressad och röd i huvudet fram till oss och säger att vi måste sticka direkt. Gaten stängs om 8 minuter och vi ska till en gate som ligger 14 minuter bort. Näää, nu ska han överdriva igen tänker jag men lägger grejorna vi tänkt köpa på närmsta hylla och går ur taxfree affären. Det finns väl ingen gate som ligger så långt bort på Kastrup. Men sen börjar gat(e)loppet. Vi springer och springer. Vi kryssar mellan gubbar i hatt, tanter med mobiler och strosande ungdomar...eller var det tvärtom... tanter med hatt, strosande gubbar och ungdomar med mobil? Jag hinner inte riktigt se. I vilket fall som helst så går det i en dundrande fart. Vi svänger runt hörn så Kenny Bräck hade blivit gul av avund. Vi befinner oss i en del av Kastrup vi aldrig tidigare sett. Och vår gate befinner sig verkligen allra längst bort. Vi hamnar som näst sista familj som kliver på planet. Det blåser kallt men det är bara skönt för längs ryggraden forsar svetten. Flygresan går bra likaså tåg och tunnelbana. Vi kliver av vid Victoria station. Velar, går över en gata, går lite, går över en gata, velar igen för att gå över en gata till och vips så är vi tillbaka på ruta ett bara en timme senare för att det tar så lång tid att komma över gatorna. Vi bestämmer oss för att ta oss till hotellet för att se om vi kan få tillgång till hotellet två timmar innan incheckning. Vi har tur. Vi kan checka in. Lägenheten är ren och modern....men ligger alldeles in till tunnelbanan....Spännande! Får se hur mycket vi har sovit imorgonbitti.... Efter att ha kollat in hotellet går vi till närmsta pub som serverar riktigt goda hamburgare o pommes. Efter att ha höjt blodsocker o humör bestämmer vi oss för att åka in till centrum och kolla in Big Ben. Sagt o gjort, vi åker in till centrum... När vi kommer fram står Darth Vader och väntar på oss... han undrar nog vart vi tog vägen för han har glömt bort sin show och smsar istället.... Men som sagt var vi inte där för Darth Vader utan för Big Ben.... Antiklimax....Big Ben renoveras och är dolt i byggställningar. Hela parlamentet är inpackat och visar bara upp små delar av sin prakt. Vi ser dock lite andra kända landmärken under vår 23 000 stegs promenad...West Minsterabbey, Buckingham palace och London eye. Märtha älskar London, allt från snygga pojkar i skoluniform, röda bussar till de tama ekorrarna i parken som jag tycker är lite småläskiga opålitliga attackdjur. Vi tar oss hem till hotellet eftersom kissblåsor är fulla och fötterna värker. Trötta dimper vi ner i våra sängar som är lika mjuka som en spånskiva. Men va gör det när man vaggas till sömns av ett tunnelbaneljud... En ganska lyckad förstadag är till ända!